Hallihallå! Idag är det söndag och jag slappnar av så mycket jag bara kan (skyller på att söndagen faktiskt är vilodagen, mehe). Igår var det påskafton, vilket innebar uppstigning runt klockan tolv, och därefter inväntan av gäster som skulle anlända klockan 15:00. Vi gick ut på en lång påskpromenad med diverse stationer och lagtävlingar som min pappa hade anordnat. Efter fika på hagatorpet kom vi hem och ungdomarna gav sig ut på påskäggsjakt, vilket var mysigt. Vi vilade lite och åt sedan ett maffig påskmiddag på kvällen och gick igenom tävlingens resultat.

Runt klockan åtta tog jag med mig två av mina kusiner och åkte ner till församlingshemmet, för mys och påsknattsmässa med mina konfirmander. Den ena kusinen (från pappas sida) var Julia, och den andra (från mammas sida) heter Frida. Hon praoade lite, eftersom hon också läser som konfirmand, bara inte i Tranemo. Vi åt (igen) och lekte olika lekar. Jag fick träffa de fina systrarna Redegard, Anna och Judith. Midnattsmässan innebär ljusmässaich efteråt satt jag med de fina människorna och pratade en stund, vilket också var mysigt.

Utanför kyrkan innan påsknattsmässan satte jag och Frida oss ner för att vänta på hennes skjuts, och vi hamnade i ett djupt samtal, vilket var härligt. Hon berömde min blogg, och särskilt de inlägg som jag har skrivit om skönhetsideal. Följaktligen kom vi in på förstnämnda ämne. En av anledningarna till att Sverige är så utseendefixerande är på grund av att det är lättast så. Det är det man ser som man har en chans att berömma. Hur ofta har du hört någon säga "Åh, du har en sådan vacker personlighet" Istället för "Snygga skor"? Visst är det viktigt att ge varandra kärlek i form av komplimanger för utseende, men det kan vara anledningen till att många har dåligt självförtroende om de inte får komplimanger för sitt utseende.

En annan grej som vi pratade om var att ändra på sig själv. Som jag har sagt innan så är det helt okej att träna för att gå ner i vikt, eller skaffa sig en ny frisyr eller snyggare kläder, så länge man gör det för viktiga orsaker. Att träna för någon annans skull är inte bra. Man får brist på motivation och kan känna sig dålig om man inte lyckas. Samtidigt är det vansinnigt svårt att stå emot grupptryck, när det är lättare att göra som alla andra. Om vi hela tiden får information om hur vi "borde" se ut, hur lätt är det då att göra någonting annat för sin egen skull? Svårt är svaret. Varför? Eftersom människor är giriga vad gäller prestation. Vi vill hela tiden bli snyggare, smalare, få bättre betyg eller bli starkare, just eftersom vi hela tiden matas med att vi alltid kan gå lite längre, för att bli lite bättre. Det är sjukt egentligen, men sånt är livet.

Idag gör jag ingenting av betydelse, men jag har en händelserik vecka framför mig. Den innehållet bland annat Boda Borg, finbesök av en finfin vän, bio med bränd ananas och förberedelse inför nationella prov. Kom ihåg, ni är alla bra som ni är.

Peace.
Ellen